Som en promenad vid havets friska, varma, starka strömmar så passerats klockslag och datum. I ögonblick av dofter, ljud och syner förs vi emot framtid, och passerar dåtid. Historia skrivs, av dina, mina och andras handlingar. Online, offline, upptagen, strax tillbacka, Inte tillgänglig, uppdaterat. Ja livets förlopp passeras fort och morgondagen är snart natt igen. Prioriteter är liksom livets val, ett frivilligt sådant.

Den senaste perioden har jag på friviligt insijativ delat och passerat ögonblick utan uppdatering, trots att statistiken varit stadig och till och med ökat. Här kommer i alla fall ögonblick i korthet i utav bilder, och som jag brukar säga. ”Det är kul med variation, ibland vill man läsa, ibland se, ibland lyssna.”

My Heart Will Go On by Celine Dion

-Please come in peace of mind, turn on the music-

Från mina själsligaste tankar till djupet av mitt hjärta mins och sörjer jag dig. Idag, sju år senare tittar tillbaka så känns det overkligt. Du var stark ända intill slutet, trots att du tinade bort i cancer spår. Jag kan fortfarande minas din röst, en varm trygg ton av sanning. Ditt leende som fick mig spricka upp i skratt, i alla situationer. Jag minns dina händer, och dina armar som omfamnar mig så starkt och trovärdigt. Jag älskade dig, och jag älskar dig fortfarande, det är inget någon människa ska tvingas till, eller köpas till. Kärleken ska vara liksom våran, sann, öm och trogen. Det finns så mycket jag skulle vilja fått sagt, så mycket jag vill tacka dig för.

Till dig, du som i sanning gav av ditt hjärta, för att forma mig till den människa jag är idag. Du är den jag i livet saknar mest. Du som gjorde och gör mig hel och alltid kommer att vara min ängel. Jag kommer aldrig att kunna uttrycka min tacksamhet, inte i ord eller handling. Inte eller värdesätta vår relation, hur värdefull du är för mig. Hur mycket du har förändrat mitt liv, ett liv till det bättre. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Du var den <man> som jag alltid kunde sätta min tillit till, han som alltid fanns där för mig.


Du är som tur kremerad och strödd för vinden och vilar idag i minneslund där älvens pålade vatten forsar fram förbi skog och mark. Det är en skön känsla att slippa behöva gå till någon speciell grav för att hedra ditt minne. Du finns med mig överallt tack vare spridningen. I naturen och i allt vad skapelsen har att erbjuda. Det är skönt att på en liten plats som en minneslund se hur fler tänkt på dem som gått före oss, och det skär i hjärtat på mig att istället se gravar som inte lyser upp kväll efter kväll. Gravar som är bortglömda. Förmodligen är det som i det flesta fallen. <Personen> i fråga begravdes <där> en gång med tanke på att den växte upp och dog. Men det betyder inte att den kvarlevande släkten gör det. En gravplats går inte och flytta på, men det gör den levande människan. Tanken på att deras anhöriga kanske bor tiotals mil bort så är graven liksom tom och osmyckad. Glömd och lämnad åt slumpen.

Jag önskar jag hade så många ljus att jag kunde tända ett på vardera som inte har något. Bara för att visa att de inte är glömda, att åtminstone min tanke faller till minne för dem . Ljusets låga på veken som tänds från svavelstickan, den lyser upp minneslundens ingraverade texter. Texter på dem som gått före.

Jag fruktar inte framtiden, den vi inte vet något om. Jag fruktar morgondagen, den vi måste möta, utan vetande. Med nya hinder och prövningar. Jag ska besöka minneslunden idag, torka tårarna och gå vidare, från den plats, där vi alla en dag hamnar,... oavsett.

Sissel Kyrkjebo - Should It Matter

Jag vet
din sorg och din oro
jag tänker på dig min vän
tiden var inne

stunden var kommen
det finns säkert en mening
även om tanken är oresonabel nu
och inte klarnar heller

jag finns för dig
jag sörjer jag med
jag tänker på dig
du finns i min bön

R.I.P

din far ♥

Mörkret härskar fortfarande morgondagen som snart gryr i ett milt vinterland i norr. Ångan ifrån kaffekoppen stiger uppåt liksom solens strålar snart stiger vid horisonten i öst. Jag känner mig utvilad för en gång skull och motiverad till möten. Stark och fylld mer energi för att bemöta denna dag som snart gror.

Jag vill avsluta med att tacka dig, du som gjort livet värt att leva. Du som gett och ger mig hopp. Du som för länge sedan lämnade mig med ett ryck. Du som jag älskat sen första gången jag såg dig djupt i ögonen. Tacka för evig vänskap, evig kärlek och evig tro. Tro på mig själv och mina förmågor. Jag älskade dig... Jag älskar fortfarande. Just dig. Morfar.

Jag vill även tacka dig, du som korrekturläst och suttit nätter långa trots en omtumlande vardag även fylld med jobb. Jag vill tacka dig för att du finns i mitt liv. Att jag fick  lära känna dig, för att du alltid ställer upp. Det ska bli en ära när dagen är kommer att signera din bok. Nr 1 som jag dig lovat. Tack för oförglömligt arbete, du är nu en del av debutromanens skapande och verklighet. Endast en sak återstår att säga...!

Det var inte meningen att du skulle få veta

Vad mitt hjärta sagt så länge

Det var inte meningen att göra dig sårad

Men jag kan inte vänta något mera

Det är ”vår” låt, våra minen, men min kärleksgåva till dig...

Den är bara till dig... till dig...

Här är allt så nära
jag stannar här ett tag
tar det jag kan bära
och det som är idag

Jag vill bara andas
se färgerna igen
sol och regn som blandas
med ro i skymningen

Jag har orden - och jag följer dem
till min plats på jorden
jag tror jag kommit hem

Här skall dimman lätta
och ljuset bryta in
lägga sig tillrätta
på platsen som är min

Jag har orden och jag följer dem
till min plats på jorden
jag tror jag kommit hem

Får jag orden och jag följer dem
till min plats på jorden
då har jag kommit hem

Hör du orden och du följer dem
till din plats på jorden
då har du kommit hem

Känslor, så fantastiska

Bubblande, hungriga ögonblick

I tystnad och försoning

Ovetande med rädsla men fylld av nyfikenhet

I möten, samtal och i lek

Av smaker, ljud, bilder och upplevelser

Stela, hårda och även illamående

Samtidigt  mjuka, ljusa, önskade och efterlängtade och i perfektion

Men närhet av hud, omfamningar och omtänksamhet

Leenden, skratt, linbildningar och nervositet

Overklig skönhet av oförglömliga minen

Mötes själarna av våra läppar

Jag fruktar inte framtiden

Den vi inte vet något om

Jag fruktar morgondagen

Den vi måste möta utan vetande

Vill du se
Den plats där jag är fri?
För i mitt sinne jag behöver det ...
Men du är långt ifrån mig

Liksom en skör fiols stråkar smeker dess strängar och utgör en ljuv melodi,

liksom så la jag min lycka i dina händer.

Genomtänkt och format av din tunga så kom det endast tre ord,

det behövdes inte mer.

Allt var bortblåst, på under en sekund, så fanns det inget kvar,

endast en djup besvikelse.

Månens svaga klara vita ljus gav mig inte tröst,

liksom morgonsolen brandgula sken inte heller gav mig någon anledning till att kliva upp,

”ensam” från den nybäddade dubbelsängen.

Lusten fanns inte längre,

vattnet släkte inte min törst,

och maten gav mig inte någon energi.

Allt var endast tomt,

jag kan inte äns säga att jag var arg.

Jag var verkligen bara tom,

endast ingenting.

Jag funderade på när och om jag kommer le igen.

Om jag överhuvudtaget kommer skratta något mer,

någonsin... igen.

Jag har knappt gråtit,

jag har glömt bort hur man gör,

samtidigt som jag ödslar inte mer tårar,

jag fäller inga fler,

inte för dig.

Hjälpen jag blev erbjuden tog jag inte emot,

jag ville inte, jag orkade inte.

Jag ville inte påminnas om "två" enigheten.

Allt handlar i slutändan om förlåtelse,

att släppa och gå vidare,

jag vet fortfarande inte vad jag vill.

Men det ända som nu är tydligt och klart,

är att jag aldrig vill bli sårad igen,

aldrig igen.

Luften är kall och torr,

den fyller mina lungor ända in på djupet,

in i varje andetag jag tar.

Skornas knastrar lugnt och tyst i varje steg,

och under sulan bemöts jag av redan nedtrampad snö,

det hörs knappt.

Ovanför sveper den mörka men mycket klara stjärnhimlen.

Skogens tallar ät fortfarande gröna

trots det tunna snölager,

som lagt sig på grenarna och dess mark.

Det vita landskapets skådas av ögat,

snön lyser upp naturen och den mörka natten som blir allt vackrare.

Skulle jag inte känna till marken,

varje sten och snår så skulle man lätt gå vilse.

Så få saker på denna jord som jag trots uppskattar,

så är detta "det",

tystnaden.

En ren skär och lätt... tystnad...

naturens tystnad.

Ingen konstodlad tystnad som i kyrkorna i storstädernas city.

Att tillsammans med "ett" endast

svepas in den totala tystnaden.

Jag känner för första gången på länge,

att jag är redo, redo att faktiskt gå vidare.

Redo att komma hem...

Vita fusna ting har fallit från himmelen idag så grå.

Mörkret har lagt sig för länge sedan,

och markens fuktighet stlenar till kristalisk frost.

Ljuset låga på veken som nyss tänds,

från svavelstickan dragen.

Den lysser upp texten

på stenens ingraverade text.

Jag tänker, och ställer mig frågan:

- vad är meningen med livet?

Jag har en orcide hemma.

I en svart fyrkantig kurvig kruka

på hyllan i vardagsrumet.

Jag vårdar den ömt enligt konstens alla regler.

Den har två grennar,

där den ena sidan blomstrar och smyckar med sin prakt.

Medans den andra sidan av grennen förlora sina skott och har börjat att visna.

Jag vill likna detta med livet,

för trots allt är vi som orkidén,

vi har samma förutsättning,

i samma kruka,

i samma jord.

Men vad är det som säger att den vissna grenen är mindre värd?

eller fulare än den blomstrande?

Någonstans vill jag se det med en vis charm,

liksom livets gång.

Att offra sig, och tillfredsställa någon annans behov före ens egna,

kanske är det livets mening?

Att vika ner sig och offra sig,

så att den andra sidan kan blomstra och smycka,

och förhoppningsvis ge "glans" tillbaka?

Jag tror ganska säkert på att livets mening,

att finnas för varandra.

Inte som orkidéns blomstrande sida,

som bara roffar åt sig och som lever på andra.

Utan att kunna utgöra mening,

genom att "offra" sig för och till andra.

Om inte, skulle vi lika gärna kunna vara själv på jorden?

Om livets mening inte vore för att finnas till för varandra?

I slutändan är vi ändå alla lika, precis lika.

vi är endast stoft, förhoppningsvis spriden,

vars namn är älskade,

aldrig glömda

...

även namnet

...

"orkidé"

Idag har poesin flödat, och en mycket skön dag på hörtorget har avnjöts. Blev en mycket härlig charmig novell skriven, delar med mig av den här och nu. Läs och njut, och dröm dig bort till Stockholm stor stad.

Skuggan är avlång och tydlig från glaset på den mörkbruna ek skivan eftersom solen lyser kraftigt och ligger högt upp på en klarblå himmel i söder. Latten med vaniljsmak är i botten av glaset, endast den fasttorkade skummjölken täcker glasets kanter upptill. Fönstret framför är fläckigt av stadens avgaser och höstlöven trampas ner av folket på gatan utanför cafét.

Denna tidiga förmiddag avnjuter jag igenom att titta på alla andra, stillsamt lutar jag mig tillbaka, och jag känner det riktigt rogivande.

Folk kommer och folk går. Den röda avlånga dragspelsbussen stannar till med minuters intervaller och släpper av, medans andra hoppar på.
Torgets stånd är fyllda med frukt, grönsaker och bär, och det är en vild kamp för de olika stånden att få sälja just sina råvaror. Inte många stannar upp i rusningen, utan kramar åt kragen lite extra för att höstkylan inte skall tränga igenom in under schalen. Trädens löv är precis så där brandgula och blodröda, i en blandning av grönt, de som inte börjat falla av.

Duvorna tramsar runt på torget precis som vanligt, och de slås om de smulor som väl lämnas åt slumpen av människan.

Det är en vanlig vardag mitt i veckan den första oktober, ändå är det liv och rörelse i stadens gator och torg. Krylandes med människor. Det flesta ser ut att vara "på vägg". Det flesta i par gåendes, men även en och annan ensam. De flesta har portföljen i ett stadigt grepp i högerhanden, eller händerna fulla med shopping kassar. Paren som går i rask takt emot ett "mål",  de ser ut att ha trevligt, de ler och är glada, det samtalar och njuter av att helgen snart är kommen, och planerar säkert lördagens festligheter innan det snart skiljs åt för att på olika håll åka vidare med lokal trafiken. De ensamma gåendes, har inte bråttom. Det stirrar med en tom blick utåt, mot "inget", de flesta med öronpropparna i öronen för att kanske minska höst depression som är på vägg över dem.

De gamla kämpar sig fram i trängseln och trafikens russ. Det väggar att betala det fyra kronorna per hektot för morötterna i stånden, och envist ger dom sig inte för än dom fått prutat ner lite grann. Barnen blir ompysslade i vagnarna medans mödrarna skrattar och surrar.
En punkare i tuppkam, nitar och läder håller en låg profil i busskuren där till största andelen är äldre som har ett stadigt grepp om väskan och matkassen med en sneglande blick. En herre i gammal brun rock av mocka sätter sig ner och polerar sin klackring samtidigt som han drar tändstickan på askens fodral och tänder en handrullad cigg. Samtidigt som en annan stannar upp för att vägleda några vilsna turister igenom stora kropprörelser och pekandes med handen ner mot Drottninggatan. Var och var annan som passerar tar sig för näsan och nyser även till. Andra gäspar stort och gnuggar sig i ögonen. Reklam skyltarna skiftar färg och roterar högt över marknivå. Affischerna gör reklam för Michael Jackson filmen, om hans sista konser som aldrig blev av, precis som jag i ögonvrån ser hur solen går ner över konserthusets blåa knut fasad.

Latten är nu slut. Även pengarna. Jag sträcker på mig en sista gång. Innan jag placerar öronsnäckan i mitt ena öra. Virar sen schalen runt min hals och drar över mig höstrocken. Nu går jag vidare, ut, och smälter in, för att vara en de,... av Stockholms stads .... vardag....

________________________________________________________________________________

© Alexander Burman  011009