Från mina själsligaste tankar till djupet av mitt hjärta mins och sörjer jag dig. Idag, sju år senare tittar tillbaka så känns det overkligt. Du var stark ända intill slutet, trots att du tinade bort i cancer spår. Jag kan fortfarande minas din röst, en varm trygg ton av sanning. Ditt leende som fick mig spricka upp i skratt, i alla situationer. Jag minns dina händer, och dina armar som omfamnar mig så starkt och trovärdigt. Jag älskade dig, och jag älskar dig fortfarande, det är inget någon människa ska tvingas till, eller köpas till. Kärleken ska vara liksom våran, sann, öm och trogen. Det finns så mycket jag skulle vilja fått sagt, så mycket jag vill tacka dig för.

Till dig, du som i sanning gav av ditt hjärta, för att forma mig till den människa jag är idag. Du är den jag i livet saknar mest. Du som gjorde och gör mig hel och alltid kommer att vara min ängel. Jag kommer aldrig att kunna uttrycka min tacksamhet, inte i ord eller handling. Inte eller värdesätta vår relation, hur värdefull du är för mig. Hur mycket du har förändrat mitt liv, ett liv till det bättre. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Du var den <man> som jag alltid kunde sätta min tillit till, han som alltid fanns där för mig.


Du är som tur kremerad och strödd för vinden och vilar idag i minneslund där älvens pålade vatten forsar fram förbi skog och mark. Det är en skön känsla att slippa behöva gå till någon speciell grav för att hedra ditt minne. Du finns med mig överallt tack vare spridningen. I naturen och i allt vad skapelsen har att erbjuda. Det är skönt att på en liten plats som en minneslund se hur fler tänkt på dem som gått före oss, och det skär i hjärtat på mig att istället se gravar som inte lyser upp kväll efter kväll. Gravar som är bortglömda. Förmodligen är det som i det flesta fallen. <Personen> i fråga begravdes <där> en gång med tanke på att den växte upp och dog. Men det betyder inte att den kvarlevande släkten gör det. En gravplats går inte och flytta på, men det gör den levande människan. Tanken på att deras anhöriga kanske bor tiotals mil bort så är graven liksom tom och osmyckad. Glömd och lämnad åt slumpen.

Jag önskar jag hade så många ljus att jag kunde tända ett på vardera som inte har något. Bara för att visa att de inte är glömda, att åtminstone min tanke faller till minne för dem . Ljusets låga på veken som tänds från svavelstickan, den lyser upp minneslundens ingraverade texter. Texter på dem som gått före.

Jag fruktar inte framtiden, den vi inte vet något om. Jag fruktar morgondagen, den vi måste möta, utan vetande. Med nya hinder och prövningar. Jag ska besöka minneslunden idag, torka tårarna och gå vidare, från den plats, där vi alla en dag hamnar,... oavsett.

Jag vet inte, vad som är mest overkligt, vad oddsen är, tanken på att du skulle fyllt sex år faller inte mer än i en "aha" upplevelse. Overkligt och meningslöst förlorar jag dig precis ett år efter Morfar. Jag behöver en stund för mig själv, en dag. Där tanken får mogna, tiden får stå stilla och där tåren vår landa. Jag tar en paus, en paus. En paus för mig själv, en paus för sorgen, minerna och kärleken. Jag tänker på dig mitt barn,... men tiden var inte din. Stunden var kommen, det fanns säkert en mening, även om tanken var oresonabel då, även om den idag inte klarnat. Jag finns för dig, jag sörjer dig, jag tänker på dig, ofta, du finns i min bön, varje morgon, varje kväll. Endast ett par nypor luft förångade du innan ditt jordeliv var över, mitt vackra barn. Jag älskar dig, du förblir min älskade ängel.