Liksom en skör fiols stråkar smeker dess strängar och utgör en ljuv melodi,

liksom så la jag min lycka i dina händer.

Genomtänkt och format av din tunga så kom det endast tre ord,

det behövdes inte mer.

Allt var bortblåst, på under en sekund, så fanns det inget kvar,

endast en djup besvikelse.

Månens svaga klara vita ljus gav mig inte tröst,

liksom morgonsolen brandgula sken inte heller gav mig någon anledning till att kliva upp,

”ensam” från den nybäddade dubbelsängen.

Lusten fanns inte längre,

vattnet släkte inte min törst,

och maten gav mig inte någon energi.

Allt var endast tomt,

jag kan inte äns säga att jag var arg.

Jag var verkligen bara tom,

endast ingenting.

Jag funderade på när och om jag kommer le igen.

Om jag överhuvudtaget kommer skratta något mer,

någonsin... igen.

Jag har knappt gråtit,

jag har glömt bort hur man gör,

samtidigt som jag ödslar inte mer tårar,

jag fäller inga fler,

inte för dig.

Hjälpen jag blev erbjuden tog jag inte emot,

jag ville inte, jag orkade inte.

Jag ville inte påminnas om "två" enigheten.

Allt handlar i slutändan om förlåtelse,

att släppa och gå vidare,

jag vet fortfarande inte vad jag vill.

Men det ända som nu är tydligt och klart,

är att jag aldrig vill bli sårad igen,

aldrig igen.

Luften är kall och torr,

den fyller mina lungor ända in på djupet,

in i varje andetag jag tar.

Skornas knastrar lugnt och tyst i varje steg,

och under sulan bemöts jag av redan nedtrampad snö,

det hörs knappt.

Ovanför sveper den mörka men mycket klara stjärnhimlen.

Skogens tallar ät fortfarande gröna

trots det tunna snölager,

som lagt sig på grenarna och dess mark.

Det vita landskapets skådas av ögat,

snön lyser upp naturen och den mörka natten som blir allt vackrare.

Skulle jag inte känna till marken,

varje sten och snår så skulle man lätt gå vilse.

Så få saker på denna jord som jag trots uppskattar,

så är detta "det",

tystnaden.

En ren skär och lätt... tystnad...

naturens tystnad.

Ingen konstodlad tystnad som i kyrkorna i storstädernas city.

Att tillsammans med "ett" endast

svepas in den totala tystnaden.

Jag känner för första gången på länge,

att jag är redo, redo att faktiskt gå vidare.

Redo att komma hem...

Vita fusna ting har fallit från himmelen idag så grå.

Mörkret har lagt sig för länge sedan,

och markens fuktighet stlenar till kristalisk frost.

Ljuset låga på veken som nyss tänds,

från svavelstickan dragen.

Den lysser upp texten

på stenens ingraverade text.

Jag tänker, och ställer mig frågan:

- vad är meningen med livet?

Jag har en orcide hemma.

I en svart fyrkantig kurvig kruka

på hyllan i vardagsrumet.

Jag vårdar den ömt enligt konstens alla regler.

Den har två grennar,

där den ena sidan blomstrar och smyckar med sin prakt.

Medans den andra sidan av grennen förlora sina skott och har börjat att visna.

Jag vill likna detta med livet,

för trots allt är vi som orkidén,

vi har samma förutsättning,

i samma kruka,

i samma jord.

Men vad är det som säger att den vissna grenen är mindre värd?

eller fulare än den blomstrande?

Någonstans vill jag se det med en vis charm,

liksom livets gång.

Att offra sig, och tillfredsställa någon annans behov före ens egna,

kanske är det livets mening?

Att vika ner sig och offra sig,

så att den andra sidan kan blomstra och smycka,

och förhoppningsvis ge "glans" tillbaka?

Jag tror ganska säkert på att livets mening,

att finnas för varandra.

Inte som orkidéns blomstrande sida,

som bara roffar åt sig och som lever på andra.

Utan att kunna utgöra mening,

genom att "offra" sig för och till andra.

Om inte, skulle vi lika gärna kunna vara själv på jorden?

Om livets mening inte vore för att finnas till för varandra?

I slutändan är vi ändå alla lika, precis lika.

vi är endast stoft, förhoppningsvis spriden,

vars namn är älskade,

aldrig glömda

...

även namnet

...

"orkidé"