Hey now,

hey now,

hey now,

right now...

Känslor, så fantastiska

Bubblande, hungriga ögonblick

I tystnad och försoning

Ovetande med rädsla men fylld av nyfikenhet

I möten, samtal och i lek

Av smaker, ljud, bilder och upplevelser

Stela, hårda och även illamående

Samtidigt  mjuka, ljusa, önskade och efterlängtade och i perfektion

Men närhet av hud, omfamningar och omtänksamhet

Leenden, skratt, linbildningar och nervositet

Overklig skönhet av oförglömliga minen

Mötes själarna av våra läppar

Jag fruktar inte framtiden

Den vi inte vet något om

Jag fruktar morgondagen

Den vi måste möta utan vetande

Vill du se
Den plats där jag är fri?
För i mitt sinne jag behöver det ...
Men du är långt ifrån mig

Liksom en skör fiols stråkar smeker dess strängar och utgör en ljuv melodi,

liksom så la jag min lycka i dina händer.

Genomtänkt och format av din tunga så kom det endast tre ord,

det behövdes inte mer.

Allt var bortblåst, på under en sekund, så fanns det inget kvar,

endast en djup besvikelse.

Månens svaga klara vita ljus gav mig inte tröst,

liksom morgonsolen brandgula sken inte heller gav mig någon anledning till att kliva upp,

”ensam” från den nybäddade dubbelsängen.

Lusten fanns inte längre,

vattnet släkte inte min törst,

och maten gav mig inte någon energi.

Allt var endast tomt,

jag kan inte äns säga att jag var arg.

Jag var verkligen bara tom,

endast ingenting.

Jag funderade på när och om jag kommer le igen.

Om jag överhuvudtaget kommer skratta något mer,

någonsin... igen.

Jag har knappt gråtit,

jag har glömt bort hur man gör,

samtidigt som jag ödslar inte mer tårar,

jag fäller inga fler,

inte för dig.

Hjälpen jag blev erbjuden tog jag inte emot,

jag ville inte, jag orkade inte.

Jag ville inte påminnas om "två" enigheten.

Allt handlar i slutändan om förlåtelse,

att släppa och gå vidare,

jag vet fortfarande inte vad jag vill.

Men det ända som nu är tydligt och klart,

är att jag aldrig vill bli sårad igen,

aldrig igen.

Luften är kall och torr,

den fyller mina lungor ända in på djupet,

in i varje andetag jag tar.

Skornas knastrar lugnt och tyst i varje steg,

och under sulan bemöts jag av redan nedtrampad snö,

det hörs knappt.

Ovanför sveper den mörka men mycket klara stjärnhimlen.

Skogens tallar ät fortfarande gröna

trots det tunna snölager,

som lagt sig på grenarna och dess mark.

Det vita landskapets skådas av ögat,

snön lyser upp naturen och den mörka natten som blir allt vackrare.

Skulle jag inte känna till marken,

varje sten och snår så skulle man lätt gå vilse.

Så få saker på denna jord som jag trots uppskattar,

så är detta "det",

tystnaden.

En ren skär och lätt... tystnad...

naturens tystnad.

Ingen konstodlad tystnad som i kyrkorna i storstädernas city.

Att tillsammans med "ett" endast

svepas in den totala tystnaden.

Jag känner för första gången på länge,

att jag är redo, redo att faktiskt gå vidare.

Redo att komma hem...

Vita fusna ting har fallit från himmelen idag så grå.

Mörkret har lagt sig för länge sedan,

och markens fuktighet stlenar till kristalisk frost.

Ljuset låga på veken som nyss tänds,

från svavelstickan dragen.

Den lysser upp texten

på stenens ingraverade text.

Jag tänker, och ställer mig frågan:

- vad är meningen med livet?

Jag har en orcide hemma.

I en svart fyrkantig kurvig kruka

på hyllan i vardagsrumet.

Jag vårdar den ömt enligt konstens alla regler.

Den har två grennar,

där den ena sidan blomstrar och smyckar med sin prakt.

Medans den andra sidan av grennen förlora sina skott och har börjat att visna.

Jag vill likna detta med livet,

för trots allt är vi som orkidén,

vi har samma förutsättning,

i samma kruka,

i samma jord.

Men vad är det som säger att den vissna grenen är mindre värd?

eller fulare än den blomstrande?

Någonstans vill jag se det med en vis charm,

liksom livets gång.

Att offra sig, och tillfredsställa någon annans behov före ens egna,

kanske är det livets mening?

Att vika ner sig och offra sig,

så att den andra sidan kan blomstra och smycka,

och förhoppningsvis ge "glans" tillbaka?

Jag tror ganska säkert på att livets mening,

att finnas för varandra.

Inte som orkidéns blomstrande sida,

som bara roffar åt sig och som lever på andra.

Utan att kunna utgöra mening,

genom att "offra" sig för och till andra.

Om inte, skulle vi lika gärna kunna vara själv på jorden?

Om livets mening inte vore för att finnas till för varandra?

I slutändan är vi ändå alla lika, precis lika.

vi är endast stoft, förhoppningsvis spriden,

vars namn är älskade,

aldrig glömda

...

även namnet

...

"orkidé"

Älskade bloggläsare... älskade bloggläsare...Det är kul att få höra att ni vill läsa mer, mer och mer... det gör mig riktigt glad. Tänkte ta upp ett riktigt ”het” ämne ikväll plus några riktigt härliga inblickar från de senaste  dagarna.

Alla helgon, minneshögtiden för dom som ”gått” före, ingenting annat enligt mig. Lördagen tillbringade jag med min familj och vänner. Efter en fin stund på kyrkogården och minneslunden åt vi en riktigt god middag. Helstekt och inbakad fläskfilé med potatisgratäng och kantarell sås med grekisk sallad. Därefter mös vi långt in på eftermiddagen kvällen innan jag for till ett par gooa vänner.

Imorse bemötes av sol ljuset denna söndagsmorgon som tog sig igenom markisen min. Frosten låg kvar på gräset och pölarna var fortfarande frusna till is. Efter en varm kopp te tog jag på mig min svarta rock och svepte halsduken runt mig. I men öronpluggarna från Ipoden och ut på en lång lång promenad i skogen. Den norrländska luften fyllde mina lungor, medans ögat avnjöt vacker natur.

I veckan var jag och några vänner på premiärdagen och såg det alla måste se. Liksom, skall du på en BIO film i år, så skall du gå på ”Michael Jackson - This it is”. Det var den helt klart finaste ”konsären” jag varit på... eller lugn, det var en film < men förstår ni? Michael Jackson har varit min ”idol ikon i musikvärlden” sen jag var liten, jag är uppvuxen med hans musik. Att vi aldrig fick se hans storslagna konsert London är en del av historien. Men vi kan alla få ta del igenom att se filmen ”Michael Jackson - This it is”... Så STARK<

I övrigt just i kväll känner jag mig lite gammal... eftersom jag nyligt kollat på Kalla Fakta. Men..! för en gångs skull var det ett riktigt intressant ämne... 11sep 2001 - WTC... alla vet vad vi snackar om.

Förmodligen DU, liksom jag, så var jag helt ovetande om att det är USAs egna regering som genomförde attacken emot sitt eget land, och landsmän för att ha tydliga skäll till att invadera Afghanistan och även Irak... helt sjukt<!

Om du liksom jag, så har du tid att kolla igenom filmen "loose change" (filmen som motbevisar asklagerna emot Mellanösterns folk och de så kallade "terroristerna", filmen som ställer frågorna, och filmen som säger att detta endast är vansinne)

Det är dags att reagera och tyck till – annars... vad händer då?