Hat kärlek, en psykosocial begränsning mellan rätt och fel? Hat kärlek, något min nästkommande romman kommer handla om, men som också för stunden retar mig till vansinne. I livet tycker jag mest om relationer till människor, sådana som bryr sig om en, sådana som uppmärksammar, samtidigt som det är de svåraste.
Denna låt får tala för sig själv, den säger mycket för stunden.

Schindler's Liste Soundtrack - Piano

 

 

Det har gått många år, men jag mins det som om det vore igår.
Jag mins att du var så arg, ditt ansikte var rödsprängt av hat och frustration.
Du var andfådd och du skrek så högt att tavlorna i det ljusblåa vardagsrummet
föl till golvet. Mamma gjorde inget annat än grät där hon på knä bönade och
bad dig att sänka din röst, men det var som hon inte fanns i ditt synfält när du
plöjde fram  dina runda fötter som okontrollerat tog sig framåt. Med flaskan i ett
hårt stadigt grepp i din hand nåde tillslut dina steg mig. Ditt saliv landade på min
panna gång på gång när du där stod och skrek mig rakt upp i ansiktet. Jag stod
endast stilla, jag vågade för stunden inget annat, men det var samtidigt första gången,
första gången jag sa emot dig. Något jag idag inte ångrar, men något jag idag kan
känna att jag skulle ha gjort annorlunda, med tanke på situationens utgång.
Din flaska var nästan tom, jag tror det var det där vidriga portvinet som
alltid, men det hade ingen större betydelse när du i ett hastigt svep svängde den i ett
kraftigt slag över min käke. Jag mins hur jag ser mamma i ögonvrån som på knä
fortfarande sitter och bönar och ber dig att luta lyfter sin hand upp emot luften, precis
som om hon sträckte ut sin hand till mig. Mitt huvud slungas bakåt i en sned
vänstervridning och jag hinner inte agera innan mitt bakhuvud for i elementet.
Mamma skriker nu ännu högre! Men gör inget mer än skriker, inget. Hans slag
fick min käke ur led och blodet pulserade kraftigt ifrån mitt bakhuvud där jag
då låg. Mina underkläder blev fuktiga  i skammen och i rädslan som befann sig i
rummet just då. Det är så det ofarbara slinker ur hans mun, format och genomtänkt av
hans tunga. Något som än idag inte lämnar min näthinna, ord som skriks ut:

”Fy fan, ska du få mig att spy?”
”Fattar du hur mycket denna flaska kostade?”
”En sak ska du veta, det är ditt fel! Ditt fel att jag har ont i handen”
”Ditt fel att min flaska är tom”

Men det var många år sedan, så jag förlät honom för detta...

It's been many years, but I remember it like it was yesterday.
I remember you were so angry, your face was inflamed with hatred and frustration.
You were out of breath and you screamed so loud that the pictures of the beautiful blue living room
foal to the floor. My mother did nothing but cried as she begged on her knees and
asked you to lower your voice, but it was like she was in your vision when you
plowed up round your feet uncontrollably went forward. With the bottle in a
Hard firmly in your hand of grace to end your steps to me. Your saliva landed on my
forehead again and again when you stood there and shouted me straight up in the face. I stood
only stopped, I ventured for the moment nothing else, but it was also the first time,
first time I said to you. Something I do not regret today, but something I can today
know that I would have done differently, given the situation outcome.
Your bottle was almost empty, I think it was that disgusting port wine
always, but it had little significance when you sweep in a hastily turned it into an
significant blow over my jaw. I remember how my mom looks in her eyes as the knee
still attached and Bonar and asks you to tilt lifts his hand up against the air, just
as if she held out her hand to me. My head thrown back in an oblique
leftward and I do not have time to act before the back of my head for the element.
Mom cries even more now! But doing nothing more than screaming, no. His kind
my jaw was dislocated and the blood pulsed sharply from back of my head where I
when low. My underwear was wet in the shame and the fear that was in
room just then. There are so impassable that slips out of his mouth, style and well thought of
his tongue. Something that still leaves my retina, words that scream out:

"Damn, you make me puke?"
"Do you understand how much this bottle cost?"
"One thing you should know, it's your fault! Your fault that I have a pain in the hand "
"Your fault that my bottle is empty '

But that was many years ago, so I forgave him for that ...

*

*

*

Skulle du förlåta? Kommentera <

Would you forgive? Comment <

*

*

*